Den obligatoriska introduktionen för finska språket består utav en kort blick över uttalet. Även om finskans uttal till viss mån skiljer sig från svenskans, finns det ett par tumregler till vilka det sällan eller aldrig förekommer några undantag:
- Orden uttalas som de skrivs. Dock bör man som svensktalande här tänka på att de finska bokstäverna o och u inte överensstämmer i uttal med sina svenska motsvarigheter. Snarare uttalas finska o som svenska å, och finska u som svenska o. Finskans e uttalas som e:t i det svenska ordet leta, och finska ä motsvarar ä:t i svenska ordet bära.
- För lång vokal krävs två likadana vokaler i följd eller diftong (flera olika vokaler i följd). En enstaka vokal ger alltid kort uttal. För konsonanter gäller samma princip. För långt uttal av vokal krävs två likadana vokaler i följd eller diftong (flera olika vokaler i följd). En enstaka vokal ger alltid kort uttal. För konsonanter gäller samma princip. Ex: tuli (eld), kort u och kort l, tulli (tull), kort u och långt l, tuuli (vind), långt u och kort l.
- Betoningen ligger på första stavelsen i varje ord. Vid sammansättningar av ord betonas första stavelsen i vart och ett av de sammansatta orden.
Och så var det mest väsentliga gällande finskt uttal avklarat. Nästa lektion kommer att handla om en av finskans grundpelare: vokalharmoni.
