Denna lektion syftar till att förklara grundläggande om ett fenomen som vi snuddade vid under lektion 4, nämligen personböjningar. För att förtydliga, avser personböjningar de olika sätt som ett verb böjs på, baserat på vem eller vad subjektet är. Som jag skrev tidigare, böjs verbet olla (vara) på dessa olika sätt beroende på subjektet:
olla | (att) vara
minä olen | jag är
sinä olet | du är
hän on | han/hon är
me olemme | vi är
te olette | ni är
he ovat | de är
se on | den/det är
ne on | de är
Följaktligen kan man göra sig förstådd genom att utelämna subjektet och bara använda verbet i rätt personkasus, dvs:
olen väsynyt | jag är trött
Vi undviker normalt detta i fallet tredjeperson singular, alltså pronomen han/hon. Helt enkelt för att man som standard tolkar on som "det är", inte "han/hon är".
Så långt, inga konstigheter. Att lära sig använda rätt kasus för rätt person är inte så knepigt, men hur applicerar vi ändelsen på verbet? Ni kanske observerar att vi inte böjer verbet utifrån dess grundform, utan alla personböjningarna börjar med ole- (förutom tredje person singular-formen som råkar vara ett undantagsverb).
Anledningen till detta är att ole- är ordets böjningsstam. Vet vi böjningsstammen, kan vi enkelt applicera rätt personändelse på den. Man kan dela in de finska verben i några olika grupper, där varje grupp motsvarar ordens slutstavelse. Verbgrupper kommer att behandlas vidare i nästa lektion.
Tack än en gång för att ni läser! :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar